växthuseffekten, den moderna syndafloden?

Här i Sverige talar vi oroat om växthuseffekten. Meteologer varnar för vår framtid, det skrivs böcker, sänds dokumentärer och debatteras i media. Utvecklingen är oroväckande det är inget att förneka men jag kan inte sluta dra på munnen vid tanke på hur man behandlar ämnet.
Herre gud om 20 år kommer inte vasaloppet längre existera och just nu innebär det en ekonomisk katastrof för Sälen.
Kineserna representeras som det största hotet p.g.a deras stora antal i befolkningsmängden och om varje enskild i detta land skulle börja leva som vi, innebär det världens undergång på kortsikt.
På fransk radio rapporterar man idag att växthuseffekten även har ekonomiskt effektiva och däför positiva aspekter. Klimatförändringen innebär ekonomisk effektivitet eftersom det minskar el-utgifterna. Konsekvensen av detta är att budgeten kommer gå med överskott detta årsskifte vilket innebär inkomstvinningar.
Ja neoliberalismen är sjuk. Verkligen sjuk och det har smittat av sig på jordens hälsa.
Tänket är kortsiktigt men världen finns även på långsikt.
Konsumera mera, sälj och köp! investera effektivisera men glöm inte att resurserna är knappa!
Hur skall denna ekvation gå ihop?
För att återgå till Kina kan man säkerligen tänka sig att "västvärlden" kommer konvertera till ekologism genom internationell lagstiftning för att hejda den nya pengamakten i sin allt mer konkurrenskraftiga utveckling.
Men jag tror inte ens på den cyniska utvecklingen. Kapitalismen, förblindad av sin egen skönhet kommer att dränkas i sin egna spegelbild



Jag skickade ett mail till presidenten för organistationen pefa, en organisation som samhör med EU och som försöker få bukt med den nya EU konstitutionen och hur man skall få människor att engagera sig mer (alltså rösta för). Jag undrade hur EU brottades med demokrati-underskottet och exemplifierade med det problem de står inför genom att de mänskliga rättigheterna hela tiden inskränks och förringas genom bla olika säkerhetförordningar. Vidare undrade jag hur man kunde säkerställa maktdelningsprincipen vad gäller grundlagarnas ineffektivitet kontra lagstiftande och verkställande makten. Mailet innehöll även förfrågningar om inte EU kunde välja en tredje väg, inte den individualistiska pragmatiska neoliberala doktrinen men istället grunda sina idéer på den humanistiska tanketradition europa utgör/har utgjort. Det jag ville framhäva var vikten av medborlig delegering av inflytande för att undvika politisk alienation som är så typisk, exempelvis USA men som alltmer börjar göra sig gällande här. Att medborgarna återfår sina rättigheter för att känna mening i att efterfölja lagarna. Att det inte skall utgöra printade ord men aristotelisk froensis, det vill säga att moral alltid är en handlingsverksamhet. Att ha medborgarnas förtroende och legitimitet är väl grunden i demokrati?
(Och så förvånas det av ökad kriminaltite, gängbrottslighet och förortsbränder.)
Till min stora förvåning svarade denna man. Han sade att de arbetade på medborgligt inflytande och att om en medborgare i EU tyckte något var dåligt räckte det att denne samlade in 1 miljon namn för att frågan skulle komma att hanteras i parlamentet. Jag satte kaffet eller vinet eller vad det nu var för liquid i halsen. Fine, 1 miljon tycks mycket för en liten svenne som bor i ett land med ringa 9 miljoner invånare och i ett EU perspektiv är det egentligen inte så mycket. Men hur skall jag som enskild kunna samla in dessa namnunderskrifter då det saknas en verklig offentlig arena, en kanal för medborgarna att nå ut till varandra? Blir det inte ännu en rättighet man säkerställer i bläck men som är omöjlig att realisera? Är detta en frihet? Att utlovas något man inte kan realiseras? Det är som att lova en rullstolsbunden en handikappsanpassad anläggning på vilkor att han springer 100 meter under det rådande världsrekordet...

The Magic Of Thinking Big

Så var man där igen. Arbetslös under några månader, sparkontot länsat och de primära behoven börjar tillfredställas alltmer sällan. Hjärnan har slutat fungera klart i brist på näring, framtidstro och understimulering. Nu har arbetsförmedlingen beslutat att göra något för mig och jag måste gå på en session. Tvånget består i att jag hotas att inte längre få inneha arbetslöshetsstatus och då förlorar jag makten att ansätta dem till att inkludera mig i (och därmed öka) arbetslöshetsstatistiken. Så är det, man får ge och ta i arbetslivet. Att implementera de direktiv och mål staten formulerat åt dem kan jag inte hindra dem ifrån att uppfylla. Däremot kan jag genom mina handlingar påvisa hur värdelösa dessa satsningar är. Jag vägrar praktik, studier, utbildning, vikariat eller andra ”arbetsmarknadsåtgärder” eftersom det bara gynnar deras mytomani. Så jag hamnade idag på en inspirations lös, morbid tillställning som kortast sammanfattas som ett "3-steg-i-1-försäjningsutbildning-anställningsintervju-börja-jobba-nu", allt i enlighet med-vårt rationaliserade-ekonomiska-tänk”.
På mötet fanns förutom jag, några ekonomiskt besegrade ungdomar och alla hänvisades vi till en konferenssal på ett lyxigt hotell i utkanten av stan. Borden i salen formade ett U och stolarna pekade naturligt mot en white board tavla, en talarstol och en uppkopplad dator till PowerPoint programmet. Rekvisitan till föreställningen var genomtänkt och gav en känsla av att man befann sig i en storslagen värld. Det är en värld som samlever parallellt med vår verklighet som mer utgörs av andrahands hyrda ettor och överkokta nudlar. Arbetsledaren och en yngre allvarlig man kom in i rummet och de intog sina platser, den ene vid datorn den andre vid den grandiosa scenen för att framföra sin one man show.
Arbetsledaren som stod upp var anorektisk, hade blont lockigt hår som slutade vid hakan, var i 35-årsåldern, ekiperad av tighta jeans, skjorta, Rolex klocka, en hög röst och en Cola light i handen. Han började inleda med att tala om sig själv. Gud vad jag älskar individualismen då den lyser i sin extremitet, så måttlös att den vältrats i narcissiskt megalomani.
Så ”mister me myself and I” berättar att
–Ja jag har ju pluggat nio år på universitetet. Och det har man ju inte råd med haha. Ja vad hade man fått ut av det? Ja jag hoppas att jag blivit lite klokare, hehehe.
Han förberedde alltså sitt auditorium med att han är en påläst och smart djävel. Han fortsatte med att säga att han halkat in på försäljning och efter två veckor tjänade han dubbelt så mycket som sin fru som är läkare. Här fick han några acneprydda bönder med förlegade mansideal att
muttra av välbehag. Tjäna mindre än white trash-ho man sätter på två gånger i veckan efter fotbollen eller bärsen med polarna går ju inte riktigt an.
-Företagets ändamål och syfte är att vara ett försäljningsverktyg för andra bolag. Vi får uppdrag av företag som vill lansera en ny produkt och vår intention är att sälja och marknadsföra den så väl som möjligt. Ert jobb är att stå på stan och få folk att köpa så mycket det bara går och i ersättning tjänar ni pengar. Stora pengar!
Jag hade redan anat detta, att företaget ensamt inte hade något reellt syfte eller produktion, utan enbart ett instrument för att generera mer pengar i ett redan överflödigt system.
En som förmodligen tänkte samma mening som jag (men som skilde sig från mig genom att tillskriva orden en annan innebörd) var en ljus, ganska elegant, ung man. Han satt till höger om mig och med glödande blick stirrade han på föreläsaren. Jag kände hans höga brännande temperatur, som het aktiefrossa och guldfeber avger. Han tillhörde förmodligen den högre medelklassen men hela hans person, klädval och utstrålning vittnade om att hans kompass och livskarta var fäst och riktad mot JetsetLand. Men han var ännu inte där, sin Lacoste piké till trots såg man att han inte tillhörde deras släkte. Han var ännu en avart, en immigrant utan medborgarskap och rösträtt i Prins Alberts herravälde, en diamant som sökte slipa sig under pengapressarna. Han var urtypen som läser någon kurs på handels. Jag hade samtalat med honom innan vi begett oss in i konferenssalen och då fått bekräftat min fördom om att han pluggade företagsekonomi. Ung hingst, som sliter och stegrar sig, frustar, som i gallopp ska fram. Men den ringa åldern gör honom fortfarande naiv, handfallen och frustrationen utmynnar bara i en timid rodning. Men om ett par år sitter han nog där han önskar.
Den coksade försäljarutbildaren hade förmått publiken att känna av hans uppåttjack.
-Ni förstår vi heter Increase, öka och det är hela konceptet. Affärsidén är att vi skall öka, öka ÖKA i resultat! Det enda som är viktigt är resultatet och resultat är alltid pengar. Vi ska vara bäst och vi ska tjäna mer och mer och mer pengar. Han kladdade lite på tavlan,
-ja jag ska ju inte vara FÖR teoretisk, eehehe”
När han åter vände sig mot oss stod där:
Encrease = Resultat= $!
Ja han var ju så American som han själv utryckte, inte så svensk…
– The magic of thinking big! Med positiv attityd skapar du resultat. Vill du så kan du, det hänger på viljan! Oavsätt om man bråkat med killen eller tjejen där hemma så vill man! Då går det! Jag, om någon vet att framgångsrik försäljning är under eget ansvar. Det är under ditt ansvar och ditt initiativ du når resultat. Du måste ha viljan att lyckas!, Andfådd, fortsatte han, och man kan och ska ha som mål att öka sina resultat hela tiden.
- Jag är arbetsskadad, jag arbetar, jag drömmer, jag lever, jag andas försäljning!!!” Han var nu röd i ansiktet av upphetsning orgasmen var nära och plötsligt lutade han sig fram på bordet, stödd på sina raklånga magra armar och blickade ut på oss försäljningssuktande ungdomar. Han var hedern som skulle valla oss rätt, rakt in i det gyllene fodrets kammare.
- Och det bästa, det finns inga gränser med försäljning!!! Man kan GÅ HUR LÅNGT SOM HELST, varje dag kan man slå gårdagens mål! Men det handlar om arbete, om vilja. Vill man så går det!!
Han förklarade hur löneunderlaget var upplagt. Man hade ingen timlön utan man tjänade så mycket man själv ville eftersom lönen var avhängig ens försäljningsresultat. Ja för i neoliberalismens logik är fattigdom självvald. Och som nu är så modernt så fanns det ingen timlön av incitaments skäl. Genom piska (ingen timlön) och morot ( bonus på 250 kronor vid ett visst antal sålda kontrakt) var man själv fri att tjäna hur lite eller mycket man själv ville. Företaget var framgångsrikt, beryktat och de kunde själva välja vilka etablerade företag de ville samarbeta med och utföra uppdrag åt. De var bäst på marknaden och skulle minsann fortsätta vara det. Han talade i varma ordalag om hjärnan som låg bakom denna, den högsta chefen,
- xxxxx xxxxxx ja han e en fin, en. Hehe, ja han bor här i stan, kör Ferrari numera, häärlig kille hehe…, han utbytte en förstående blick mot sin tyste kollega så där humoristiskt internt, i ren härlig företagsanda hämtad från den ”japanska modellen”, som går ut på att företaget är som en enda stor familj. Ja här talade han intimt om chefen och de båda kände och visste precis vad de syftade på då de pratade om honom, som man gör om en kär familjemedlem. Kollegan nickade allvarsamt och ett litet leende sprack ut på hans slutna läppar
Respect the man for the old man he is (rich)- han är företagets pappa, han sitter på lördagsgodiset.
Man högaktar honom men i hemlighet föraktar man denna övermakt och önskar en dag se sig i hans kläder och ensam få sitt trolovade företag. Sonen som dödar sin far och gifter sig med sin mor...
Först undrade jag om denna kontrast mellan de två increase representanterna var tecken på dåliga arbetsrelationer. För det var verkligen kontrast dem emellan. Den ene, uv-solbränd och såg ut att utföra ett friskis & svettis pass i sin försäljningseufori, den andre utmärkte sig genom sin gråbleka ansiktsfärg och att under allvarlig tystnad titta runt omkring sig. Han svarade alltid då hans kollega tilltalade honom men tog själv aldrig till orda. Jag undrade om han föraktade allt detta i hemlighet, hela den där businesshowen. Och att han egentligen tyckte att arbetskamraten var en tönt. Men mina förhoppningar om min omvärld brukar bara sluta i besvikelse som bottnar i naiva föreställningar om att det finns hopp om människan. Ganska snart slöt jag mig till tanken att de säkert bara var ett drag i spelet, en del i konferensen: Den ene lite mer auktoritär, med erfarenhet och pondus skulle lära oss att hamna rätt. Den yngre 25-åringen, den vi kunde identifiera oss med, han kunde vara en referens för vår egen karriär, ett strålande exempel av en realiserad dröm.
Jag såg hur den högre hingsten för övrigt kastade avundsjuka blickar på sin jämlike, jag kände hans tankar bränna.
Det fitness-shapade krullhuvudet drack några klunkar på colan. En stund var vi fångade under en retorisk tystnad och den vilde mannen räknade säkert i förbifarten ut hur många kalorier han förbränt och pengar han tjänat den senaste timmen. Han slöt korken på flaskan och fortsatte:
-Försäljning är välgörenhet, det är kärlek, det är lycka! Alla människor har behov och vi försäljare hjälper dem att finna vilka behov de har. Hitta behoven och glädjen i försäljning så upptäcker kunden behoven han inte visste att han hade och får känna glädjen i att handla av dig! Om ni tjänar pengar blir ni lyckliga, kunden blir lycklig, vi blir lyckliga och increase blir lyckligt och kan anställa fler som blir lika lyckliga! Men för det krävs det att man kämpar, att man har andan! De döda fiskarna, hehe, som jag brukar kalla de där som säljer Amnesty-traktat, de har inte glöden, inte den magiska viljan som jag talade om och jag kan ju aldrig låta bli, arbetsskadad och amerikansk som jag är, att gå fram till dem där de står på stan och ge dem tips!” Han skrattade förnöjt över sin egna lustighet.
Det satt en tjej med dreadlocks där också, en sån som ser ut att faktiskt sälja sådana där traktat. Jag fick en aning förtröstan, en politiskt aktiv?, blir det kanske lite action?
Men besvikelsen ersatte fort mina förhoppningar för bruden satt bara där och log. LOG mot skelettet. Inte ett plakat, inte en protest, inte en gatsten bara det där jävla leendet. Nu kan man inte ens lita på det släktet. Förresten har man någonsin kunnat det? Kan man lita på någon som växt upp under Disney propagandan med söta lejon kungar, skjutna rådjur och lyckliga slut? jag är sarkasitisk men någonstans bottnar min ironi i allvar...
-Men fattar ni grejen? Efter bara 2 veckor av min försäljningskarriär dubblade jag min frus månadslön! Det är gränslöst, det är upp till dig och du kan slå ditt rekord varje dag! När du går till jobbet på tisdag skall du ha i åtanke att slå måndagens resultat. Ja vi hade en kille, helt otrolig!, freaket tittade på sin tyste kollega som bekräftade hans påstående med en nickning, den här grabben slår rekord efter rekord, ja jag tror han är uppe i 42 sålda avtal om dagen nu! Och dit kan du nå! Tänk så här, om du säljer 30 avtal idag, har du råd med de där jeansen för 1700 kronor! Och efter två dagar 2 stycken! Ja ni är inte dumma ni fattar vad jag menar! Det är upp till er, med den rätta entreprenörsandan och viljan! Ja, gå hur långt som helst!
Ok så nu hade han stått där och hoppat euforiskt i en timme och jag tror att alla var övertygade över vad hans åsikt om försäljning var och vad det var bra för. En kärleksrelation och välgörenhet som ger alla lycka, bara man vill. Men jag har ändå inte förstått grejen. För jag fattar inte vart han ska? Vad är det han ska nå? Förrutom att ackumulera siffror på sitt bankkonto, vart ska han? Vart är han på väg, vad är hans mål?
Nej, jag förstår inte. Jag förstår att jag kan köpa 3 par jeans, eller 333st om jag så önskar. Men vad ska jag med dem till? var finns meningen, vad är det verkliga målet, vad är syftet? Det är ju bara tom dynga han står och orerar om! Tror han på allvar inte att livets mening är annat än det han stod och propagerade om?
Jag har lyssnat på sådant skitsnack alldeles för länge nu. Dessa människor verkar ju inte veta vad de talar om. Hade inte han läst en massa år på universitet? Var tog den kunskapen vägen? Vi känner alla till att socialt och ekonomiskt framgångsrika övre medelålders män hamnar i livskriser och vittnar om suicider målmedvetenhet. De ska tydligen vara dem, rika knösar som är överrepresenterade i självmordsstatistiken vad beträffar just målgruppen äldre medelålders män.
Åååå jag önskar att jag utrustats med lite mer mod och bara rest mig upp och innan jag lämnat salen skrikit:
-Nej! No mister American! Du som är så välbekant med staterna förstår nog vad jag åsyftar då jag råder dig att Get a life!

Dorian Grays Porträtt

Historien om Dorian Gray
IDÉGRUNDEN vårt samhälle vilar på, demokratin, rättstaten som skall förkroppsliga de mänskliga rättigheterna och maktdelningen, har i mångt och mycket tömts på sitt innehåll.

Problemet med maktdelningen idag är att rättstaten har fått en oinskränkt makt och att grundlagarna inte längre är tillräckligt omfattande för att skydda människor från maktmissbruk. Tekniken och samhället har utvecklats på ett sådant sätt att de ej längre garanterar grundläggande rättigheter och den funktion av maktbalans den skall ge.

De grundlagar som var tänkta att begränsa rättstatens makt har godtyckligt förringats. Exemplen med den förra regeringen och deras lag förbrytare till justitieminister figurerar som ett gott exempel:
" justitieminister Thomas Bodström föreslår att polisen och säkerhetspolisen ska få rätt att genomföra så kallad hemlig husrannsakan. De ska kunna ta sig in i bostäder, bilar och liknande, i hemlighet, även om det inte finns någon konkret brottsmisstanke. De berörda personerna ska inte behöva informeras, och föremål ska kunna tas i beslag utan att beslagsprotokoll upprättas. Kravet är att det gäller så kallad "grov och struktur hotande brottslighet". "Avlyssning av alla mobiler i ett geografiskt område, för att hitta misstänkta"
Luktar det inte voyeurismisk perversitet här?
Snuskiga fönstertittare eller växeltelefonisternas snaskiga tjuvlyssnande?

Demokratin är skimär, en månad efter valet visade Sveriges befolkning enligt undersökningar ett mycket minskat förtroende för sina folkvalda. Istället för att ta till sig denna kritik och öppna upp för dialog sade istället regeringsmännen att
"vi ser inte detta som ett problem."
Den omnipotenta narcissismen sticker i ögonen
nu jävlar har vi makten, som man bäddar får man ligga!!!
Det förklaras med att de för igenom vissa tuffa beslut som strukturerna kräver.
Vår politiska valfrihet inskränks till att var fjärde år lägga tre kuvert i en låda och det finns ingen offentlig arena där de utan ekonomiskt- eller en viss typ av kulturellt- kapital får göra sina röster hörda.
Det offentliga deltagandet är reducerat till att ringa in och rösta fram "idols" vinnare
Baksidan av den politiska retoriken och de aggressiva lagstiftande och verkställande akterna får effekter i samhället.
Man säger att övervakningen är för vårt bästa för att skydda demokratin.
Men rätten till personlig integritet lyser i sin frånvaro i de nya lagarna.
Man säger sig vara demokratins förverkligande
Men demos är helt skilt från kratos
Man ser sig som demokratins sköna förkroppsligande
Men samhällets porträtt är ett helt annat sätt
Man rationaliserar, effektiviserar för att garantera välfärden men
människor sjukskriver sig allt mer.
Man talar om effektivisering i vården men
Men den psykiska ohälsan stormar fram
Straffen blir allt hårdare och fler för vår trygghets skull
men denna aggressiva lagstiftning skapar bara en våldspiral där
kriminaliteten ytterligare ökar - och däribland våldsdåden.
Man talar om rätten till arbete men
alla är mer eller mindre anställningsotrygga.
Barn ska nu få uppförande betyg i skolor som saknar resurser för att kunna kallas civiliserade.
Politikerna lagstiftar om individuell lönesättning för den individuella friheten skull.
I samhället blir det ett godtyckligt sätt för pressade arbetsgivare att skapa än mer konkurrens arbetstagare emellan.
De propagerar för valfrihet
Men dörrarna är stängda för flertalet och vad är valfrihet då man ej får välja:
en valfrihet värd namnet är friheten att välja sina egna val.
De kräver mer av folket och hårdare krav gentemot ”invandrare”
Men själva är de inkapabla att leva som de lär.
Och i allt detta ska vi underhållas och det tills vi tystas
Pressfriheten vi i väst värnar så om
utnyttjas till att kommentera docku-såpornas utveckling, bantningskurer och diverse iq-befriad underhålls tv.
Den yttrandefrihet som uppmuntras är den som skall ange fuskare till olika sociala institutioner.
Men de värsta skattefuskarna (eller smitarna) håller de bakom sin rygg.
Bakom det tjusiga och vackra orden är innehållet ett annat.
För varje felsteg de gör förfulas vi i samhället.
Vi är bara deras spegelbild, ett porträtt av en genomrutten politik som döljs bakom ett fagert yttre.

sentiments que quelque chose ne va pas

idag möts mitt öga med syner jag inte ville skåda, ord jag inte bett om att få höra. Men jag måste höra till dem. Måste höra till dem om och om igen för att försöka förstå. för att finna sanningen som kan tala emot dem. de säger att mäniskan inte har något värde, eller möjligen likställt djuret. en av dem sa att om jorden befolkades av 9 miljarder var det legitimt att mörda en tredje del av dem. de säger att det inte finns någon objektiv moral och därför existerar ej heller moral. att döda inte onaturlig,

att begreppet är relativt.

men min mage vrider sig, vrider sig om och om, tusen gånger, av smärta tvingas min hållning kuvas.

men mitt sinne är stolt. det reser sig upp och det tror. tror på människan, att hon har ett värde till trots, att hon är förmer än en egoist som söker nyttomaximera sina behov.

någon sade att jag tar det på för stort allvar. att jag måste sluta fokusera och uppröras och rädas för det som sker i vår värld, i vårt samhälle

att jag inte ska ta det så personligt.

att jag ska tänka på mig själv, fixa det för mig, realisera mig, att jag inte kan ansvara för "hela världen".

men jag bor i världen, det jag känner inför samhället rör sig vid det existentiella planet.

hur skulle jag kunna luta mig tillbaka, med höginkomstagarlön, familj och välgödd om några år med vetskapen och mitt samvete bärandes på att jag är en av de få, lyckligt lottade.

hur skulle jag kunna få ro i det?

är det inte just det systemet säger till oss, att vi ska strunta i resten,

satsa på oss själva.

jag tror på vissa moraliska värden, att de är absoluta, att människan inte kan komma ifrån dem, om hela mänskligheten ska få leva ett värdigt liv i gemenskap är hon villkorad av dem.

de säger att det saknar objektiv grund, moralen som sådan.

de kommer med exemplet som ska enligt sägen vara sant:

5 människor vistas på en expedition. 1 blir svårt skada. expeditionens medlemar hamnar inför ett moraliskt dilemma. den skadade kan lämnas ensam till sitt öde och de andra räddas. eller så får de hjälpa den andre med risken om att de s alla kan dö istället. de valde att stanna. och dog, alla fem. och detta brukar användas som argument mot sådana som står för den moral jag har.

Men om man istället vänder på det, vittnar inte detta extrema exempel på att människan inom sig bär på en moral, en inre etik?

att dessa enskilda sökte in till sin egna död att rädda den skadade.

är inte det höjden på det mänskliga värdet, att man tror så starkt på rätten till liv att man riskerar allt.

trots att det inte längre finns någon gud som kan belöna en senare?

är människan egoist?

vittnar dessa handlingar om detta?

moral kan bara vara moral om det rör sig om handlingar, när idén rör sig i det konkreta. jag kan inte låta bli att erinras om de "mumier" som blev kvar efter vulkanutbrottet som skedde för länge länge sedan. mitt minne minns ej längre tidpunkt eller plats men det är ett arkeologisktfynd. bland kroppar som mumifierats av lavan fann man mödrar som mot marken böjda omfamnade sina barn för att med sitt liv söka skydda sina barn. är det en egoistisk handling? jag vill i natt gråta men jag hör bara droppar från skyn och min dators brus.

har jag missförstått allt?

men varför känns det, så in i det djupaste av mig som om denna sanning, min sanning, inte kan ha fel.

och konsekvenserna av att inte tillskriva människan ett värde blir allt fler.

vården undrar om man verkligen ska ge svårt alkoholiserade vård. eller obesa individer den hjälp de behöver

man vill utvisa "invandrare" som begått brott.

man tycker att bidragstagare är parasiter

att sjukskrivna är ett problem

vi rör oss i ett system som inte får plats med människan

man hänvisar en förtvivlad ung kvinna att skärpa sig då hon i sin desperationen sökt ta sitt liv två gånger.

man vill straffa föräldrar vars barn begår brott och upphäver därmed en av de ståra pelare vår lag baseras på. att aldrig anhöriga eller familj ska straffas för ett brott en individ begått.

vad blir nästa steg?

jag kan inte blunda för detta.

för det är det samhället jag lever i.

för det är det samhälle jag kommer att växa upp i

och verka i.

det är denna värld våra barn en dag skall växa upp i.

och så säger man att människan inte har ett värde, inte vissa fundamentala rättigheter.

som rätten till liv.

jag vill för att avluta detta, åberopa något jag fann sant. Då Herren kallade på Kain och sade:

"Var är din bror Abel?"

"Det vet jag inte. Skulle jag tagit hand om min bror?"

Herren sade "vad har du gjort? din brors blod ropar till mig från marken".

Blod står i den hebreiska texten i plural, därför att det vittnar om att Kain ej bara mördat sin bror men även hans barn. och barnbarn och alla de generationer som skulle kommit efter.

är jag ensam om dess åsikter. är jag ensam om att säga dem och bli utskrattad?

observation

Äntligen händer något i Frankrike. Inte vad gäller den verkställande makten eller den rabiessmittade Sarkozi men det börjar röra på sig. Människor har fått nog, de har fått empirisk fakta på att agressivare lagstiftning ingenting ger. Trots mängder av "säkerhetsåtgärder", lagtillägg och reformer händer ingenting....Eller jo förresten mycket har hänt och händer, våldsdåd har ökat med 27%, skolorna möts dagligen av våld, förra hösten brann förorterna... Sarko har velat styra upp ännu hårdare lagar men nu börjar högern dra sig tillbaka, vänstern som av tradition brukar vara de som utmärker sig genom att vara splittrade har smittat av sig på sina högra grannar. Nu är de även de kluvna. Men på politisk nivå är vänstern fortfarande mesig och de lyckas inte möta de behov som egentligen krävs. De vågar inte blicka introspektivt och ifrågasätta deras egna politiska status quo. Men folket är argt. Vissa väljer den enkla vägen och utvecklar en primitiv rasism, andra inser de strukturella problemen och avsaknaden av en riktig Dialoge social. Någon som förstått något om denna dialog är filosofen och slamartisten abd al malik


Jag lyssnade härom dagen om på p1 filosofiska rummet och jag tvangs skrika högt av ilska. Programmet behandlade tanken och om man kunde styra den. En hipp ”jag har precis gett ut en bok karriärs” terapeut var inbjuden och hon representerade den kognitiva terapin. Hon påstod att de plockat ut en bit från buddismen och i princip omvandlat den till en terapi. Man kan ju undra om det överhuvud går att knycka en bit av buddismen som i sig utgör ett strängt filosofiskt system för att uppnå vägen till ett inre lugn. Är det inte vulgärt att rationalisera ner det till en enhet då hela buddismen just går ut på helhet?
(Den kognitiva terapin växte fram i USA av ekonomiska skäl. Då vården finansieras i första hand av försäkringsbolag och dessa var trötta på den långa kostsamma process psykoanalysen faktiskt utgör utvecklade en girig analytiker den kognitiva terapin. Ta detta, 10 seanser, snabbt, lätt, fixat! Bör påpekas att man i USA börjat lämna denna form av terapi eftersom den blir mycket mer kostsam på långsikt eftersom den inte funkar. Men att kapitalismens logik inte bygger på långsiktighet är väl i sig ingen nyhet...) Terapeuten ifråga sa att det hela bygger på att man har ett "tankefel" och att det går att styra den tanken mot en rätt. För det första så är ett sådant antagande fruktansvärt godtyckligt. Mardrömscenariot kräver inte mycket fantasi för att se hur fascistiska tankesätt kan missbrukas. För det andra fokuserar man enbart på själva tanken som sådan. Vad är historien bakom, människan, rädslan och hennes historia som gjort att hon utvecklat dessa upplevelser. Och vaddå tankar? Hur ska man styra "tankefel" med tankar som saknar innehåll, som är rena känslor, som är ren ångest? Vad ska man göra av dem? Seans i Dressyr, sitt fint, vi slipar ytan det inre vågar vi inte befatta oss med.
Hon exemplifierade med en patient som hade bulimi och som tyckte att hon var fruktansvärt tjock. Terapeuten hade då kommit på denna fantastiska idé som gick ut på hur denna flicka skulle kunna ta reda på om det stämde, att hon nu var så mycket tjockare än alla andra.
Flickan arbetade på sjukhus och skulle kontrollera i smyg vilken storlek hennes kollegor hade på sina kläder. Hon själv utgjorde en 38 och mycket riktigt såg hon att kollegorna hade storlekar allt från 38-46. Ok för det första kan man ju ställa sig frågan vad som gjorde att hon inte med bara ögat kunde se denna skillnad? För det förefaller väl ändå naturligt att man med blotta ögat kan se skillnad på 38 och 46, det krävs väl inte kontroll av stl för det? Viktigare blir då att förstå hon upplever denna känsla av att vara så fet. Vad stod den känslan för egentligen och vad hade hänt i hennes liv som gjort att hon hamnat där för att känna så? Men de kognitiva tror att vi bara är rena förnuft som vandrar omkring i ett par skor och att det räcker med empiriska underlag för att bekämpa sina farhågor. De är bara en förlängning och en legitimering av ett uppfuckat system vårt samhälle idag utgör. Där man på allvar tror att allt är lika lätt som den magiska formeln " vill man så kan man" och går det dåligt för en har man enbart sig själv att skylla. Detta gäller t o m barn. Min själ ryser i tomrummet.