The Magic Of Thinking Big

Så var man där igen. Arbetslös under några månader, sparkontot länsat och de primära behoven börjar tillfredställas alltmer sällan. Hjärnan har slutat fungera klart i brist på näring, framtidstro och understimulering. Nu har arbetsförmedlingen beslutat att göra något för mig och jag måste gå på en session. Tvånget består i att jag hotas att inte längre få inneha arbetslöshetsstatus och då förlorar jag makten att ansätta dem till att inkludera mig i (och därmed öka) arbetslöshetsstatistiken. Så är det, man får ge och ta i arbetslivet. Att implementera de direktiv och mål staten formulerat åt dem kan jag inte hindra dem ifrån att uppfylla. Däremot kan jag genom mina handlingar påvisa hur värdelösa dessa satsningar är. Jag vägrar praktik, studier, utbildning, vikariat eller andra ”arbetsmarknadsåtgärder” eftersom det bara gynnar deras mytomani. Så jag hamnade idag på en inspirations lös, morbid tillställning som kortast sammanfattas som ett "3-steg-i-1-försäjningsutbildning-anställningsintervju-börja-jobba-nu", allt i enlighet med-vårt rationaliserade-ekonomiska-tänk”.
På mötet fanns förutom jag, några ekonomiskt besegrade ungdomar och alla hänvisades vi till en konferenssal på ett lyxigt hotell i utkanten av stan. Borden i salen formade ett U och stolarna pekade naturligt mot en white board tavla, en talarstol och en uppkopplad dator till PowerPoint programmet. Rekvisitan till föreställningen var genomtänkt och gav en känsla av att man befann sig i en storslagen värld. Det är en värld som samlever parallellt med vår verklighet som mer utgörs av andrahands hyrda ettor och överkokta nudlar. Arbetsledaren och en yngre allvarlig man kom in i rummet och de intog sina platser, den ene vid datorn den andre vid den grandiosa scenen för att framföra sin one man show.
Arbetsledaren som stod upp var anorektisk, hade blont lockigt hår som slutade vid hakan, var i 35-årsåldern, ekiperad av tighta jeans, skjorta, Rolex klocka, en hög röst och en Cola light i handen. Han började inleda med att tala om sig själv. Gud vad jag älskar individualismen då den lyser i sin extremitet, så måttlös att den vältrats i narcissiskt megalomani.
Så ”mister me myself and I” berättar att
–Ja jag har ju pluggat nio år på universitetet. Och det har man ju inte råd med haha. Ja vad hade man fått ut av det? Ja jag hoppas att jag blivit lite klokare, hehehe.
Han förberedde alltså sitt auditorium med att han är en påläst och smart djävel. Han fortsatte med att säga att han halkat in på försäljning och efter två veckor tjänade han dubbelt så mycket som sin fru som är läkare. Här fick han några acneprydda bönder med förlegade mansideal att
muttra av välbehag. Tjäna mindre än white trash-ho man sätter på två gånger i veckan efter fotbollen eller bärsen med polarna går ju inte riktigt an.
-Företagets ändamål och syfte är att vara ett försäljningsverktyg för andra bolag. Vi får uppdrag av företag som vill lansera en ny produkt och vår intention är att sälja och marknadsföra den så väl som möjligt. Ert jobb är att stå på stan och få folk att köpa så mycket det bara går och i ersättning tjänar ni pengar. Stora pengar!
Jag hade redan anat detta, att företaget ensamt inte hade något reellt syfte eller produktion, utan enbart ett instrument för att generera mer pengar i ett redan överflödigt system.
En som förmodligen tänkte samma mening som jag (men som skilde sig från mig genom att tillskriva orden en annan innebörd) var en ljus, ganska elegant, ung man. Han satt till höger om mig och med glödande blick stirrade han på föreläsaren. Jag kände hans höga brännande temperatur, som het aktiefrossa och guldfeber avger. Han tillhörde förmodligen den högre medelklassen men hela hans person, klädval och utstrålning vittnade om att hans kompass och livskarta var fäst och riktad mot JetsetLand. Men han var ännu inte där, sin Lacoste piké till trots såg man att han inte tillhörde deras släkte. Han var ännu en avart, en immigrant utan medborgarskap och rösträtt i Prins Alberts herravälde, en diamant som sökte slipa sig under pengapressarna. Han var urtypen som läser någon kurs på handels. Jag hade samtalat med honom innan vi begett oss in i konferenssalen och då fått bekräftat min fördom om att han pluggade företagsekonomi. Ung hingst, som sliter och stegrar sig, frustar, som i gallopp ska fram. Men den ringa åldern gör honom fortfarande naiv, handfallen och frustrationen utmynnar bara i en timid rodning. Men om ett par år sitter han nog där han önskar.
Den coksade försäljarutbildaren hade förmått publiken att känna av hans uppåttjack.
-Ni förstår vi heter Increase, öka och det är hela konceptet. Affärsidén är att vi skall öka, öka ÖKA i resultat! Det enda som är viktigt är resultatet och resultat är alltid pengar. Vi ska vara bäst och vi ska tjäna mer och mer och mer pengar. Han kladdade lite på tavlan,
-ja jag ska ju inte vara FÖR teoretisk, eehehe”
När han åter vände sig mot oss stod där:
Encrease = Resultat= $!
Ja han var ju så American som han själv utryckte, inte så svensk…
– The magic of thinking big! Med positiv attityd skapar du resultat. Vill du så kan du, det hänger på viljan! Oavsätt om man bråkat med killen eller tjejen där hemma så vill man! Då går det! Jag, om någon vet att framgångsrik försäljning är under eget ansvar. Det är under ditt ansvar och ditt initiativ du når resultat. Du måste ha viljan att lyckas!, Andfådd, fortsatte han, och man kan och ska ha som mål att öka sina resultat hela tiden.
- Jag är arbetsskadad, jag arbetar, jag drömmer, jag lever, jag andas försäljning!!!” Han var nu röd i ansiktet av upphetsning orgasmen var nära och plötsligt lutade han sig fram på bordet, stödd på sina raklånga magra armar och blickade ut på oss försäljningssuktande ungdomar. Han var hedern som skulle valla oss rätt, rakt in i det gyllene fodrets kammare.
- Och det bästa, det finns inga gränser med försäljning!!! Man kan GÅ HUR LÅNGT SOM HELST, varje dag kan man slå gårdagens mål! Men det handlar om arbete, om vilja. Vill man så går det!!
Han förklarade hur löneunderlaget var upplagt. Man hade ingen timlön utan man tjänade så mycket man själv ville eftersom lönen var avhängig ens försäljningsresultat. Ja för i neoliberalismens logik är fattigdom självvald. Och som nu är så modernt så fanns det ingen timlön av incitaments skäl. Genom piska (ingen timlön) och morot ( bonus på 250 kronor vid ett visst antal sålda kontrakt) var man själv fri att tjäna hur lite eller mycket man själv ville. Företaget var framgångsrikt, beryktat och de kunde själva välja vilka etablerade företag de ville samarbeta med och utföra uppdrag åt. De var bäst på marknaden och skulle minsann fortsätta vara det. Han talade i varma ordalag om hjärnan som låg bakom denna, den högsta chefen,
- xxxxx xxxxxx ja han e en fin, en. Hehe, ja han bor här i stan, kör Ferrari numera, häärlig kille hehe…, han utbytte en förstående blick mot sin tyste kollega så där humoristiskt internt, i ren härlig företagsanda hämtad från den ”japanska modellen”, som går ut på att företaget är som en enda stor familj. Ja här talade han intimt om chefen och de båda kände och visste precis vad de syftade på då de pratade om honom, som man gör om en kär familjemedlem. Kollegan nickade allvarsamt och ett litet leende sprack ut på hans slutna läppar
Respect the man for the old man he is (rich)- han är företagets pappa, han sitter på lördagsgodiset.
Man högaktar honom men i hemlighet föraktar man denna övermakt och önskar en dag se sig i hans kläder och ensam få sitt trolovade företag. Sonen som dödar sin far och gifter sig med sin mor...
Först undrade jag om denna kontrast mellan de två increase representanterna var tecken på dåliga arbetsrelationer. För det var verkligen kontrast dem emellan. Den ene, uv-solbränd och såg ut att utföra ett friskis & svettis pass i sin försäljningseufori, den andre utmärkte sig genom sin gråbleka ansiktsfärg och att under allvarlig tystnad titta runt omkring sig. Han svarade alltid då hans kollega tilltalade honom men tog själv aldrig till orda. Jag undrade om han föraktade allt detta i hemlighet, hela den där businesshowen. Och att han egentligen tyckte att arbetskamraten var en tönt. Men mina förhoppningar om min omvärld brukar bara sluta i besvikelse som bottnar i naiva föreställningar om att det finns hopp om människan. Ganska snart slöt jag mig till tanken att de säkert bara var ett drag i spelet, en del i konferensen: Den ene lite mer auktoritär, med erfarenhet och pondus skulle lära oss att hamna rätt. Den yngre 25-åringen, den vi kunde identifiera oss med, han kunde vara en referens för vår egen karriär, ett strålande exempel av en realiserad dröm.
Jag såg hur den högre hingsten för övrigt kastade avundsjuka blickar på sin jämlike, jag kände hans tankar bränna.
Det fitness-shapade krullhuvudet drack några klunkar på colan. En stund var vi fångade under en retorisk tystnad och den vilde mannen räknade säkert i förbifarten ut hur många kalorier han förbränt och pengar han tjänat den senaste timmen. Han slöt korken på flaskan och fortsatte:
-Försäljning är välgörenhet, det är kärlek, det är lycka! Alla människor har behov och vi försäljare hjälper dem att finna vilka behov de har. Hitta behoven och glädjen i försäljning så upptäcker kunden behoven han inte visste att han hade och får känna glädjen i att handla av dig! Om ni tjänar pengar blir ni lyckliga, kunden blir lycklig, vi blir lyckliga och increase blir lyckligt och kan anställa fler som blir lika lyckliga! Men för det krävs det att man kämpar, att man har andan! De döda fiskarna, hehe, som jag brukar kalla de där som säljer Amnesty-traktat, de har inte glöden, inte den magiska viljan som jag talade om och jag kan ju aldrig låta bli, arbetsskadad och amerikansk som jag är, att gå fram till dem där de står på stan och ge dem tips!” Han skrattade förnöjt över sin egna lustighet.
Det satt en tjej med dreadlocks där också, en sån som ser ut att faktiskt sälja sådana där traktat. Jag fick en aning förtröstan, en politiskt aktiv?, blir det kanske lite action?
Men besvikelsen ersatte fort mina förhoppningar för bruden satt bara där och log. LOG mot skelettet. Inte ett plakat, inte en protest, inte en gatsten bara det där jävla leendet. Nu kan man inte ens lita på det släktet. Förresten har man någonsin kunnat det? Kan man lita på någon som växt upp under Disney propagandan med söta lejon kungar, skjutna rådjur och lyckliga slut? jag är sarkasitisk men någonstans bottnar min ironi i allvar...
-Men fattar ni grejen? Efter bara 2 veckor av min försäljningskarriär dubblade jag min frus månadslön! Det är gränslöst, det är upp till dig och du kan slå ditt rekord varje dag! När du går till jobbet på tisdag skall du ha i åtanke att slå måndagens resultat. Ja vi hade en kille, helt otrolig!, freaket tittade på sin tyste kollega som bekräftade hans påstående med en nickning, den här grabben slår rekord efter rekord, ja jag tror han är uppe i 42 sålda avtal om dagen nu! Och dit kan du nå! Tänk så här, om du säljer 30 avtal idag, har du råd med de där jeansen för 1700 kronor! Och efter två dagar 2 stycken! Ja ni är inte dumma ni fattar vad jag menar! Det är upp till er, med den rätta entreprenörsandan och viljan! Ja, gå hur långt som helst!
Ok så nu hade han stått där och hoppat euforiskt i en timme och jag tror att alla var övertygade över vad hans åsikt om försäljning var och vad det var bra för. En kärleksrelation och välgörenhet som ger alla lycka, bara man vill. Men jag har ändå inte förstått grejen. För jag fattar inte vart han ska? Vad är det han ska nå? Förrutom att ackumulera siffror på sitt bankkonto, vart ska han? Vart är han på väg, vad är hans mål?
Nej, jag förstår inte. Jag förstår att jag kan köpa 3 par jeans, eller 333st om jag så önskar. Men vad ska jag med dem till? var finns meningen, vad är det verkliga målet, vad är syftet? Det är ju bara tom dynga han står och orerar om! Tror han på allvar inte att livets mening är annat än det han stod och propagerade om?
Jag har lyssnat på sådant skitsnack alldeles för länge nu. Dessa människor verkar ju inte veta vad de talar om. Hade inte han läst en massa år på universitet? Var tog den kunskapen vägen? Vi känner alla till att socialt och ekonomiskt framgångsrika övre medelålders män hamnar i livskriser och vittnar om suicider målmedvetenhet. De ska tydligen vara dem, rika knösar som är överrepresenterade i självmordsstatistiken vad beträffar just målgruppen äldre medelålders män.
Åååå jag önskar att jag utrustats med lite mer mod och bara rest mig upp och innan jag lämnat salen skrikit:
-Nej! No mister American! Du som är så välbekant med staterna förstår nog vad jag åsyftar då jag råder dig att Get a life!