observation

Äntligen händer något i Frankrike. Inte vad gäller den verkställande makten eller den rabiessmittade Sarkozi men det börjar röra på sig. Människor har fått nog, de har fått empirisk fakta på att agressivare lagstiftning ingenting ger. Trots mängder av "säkerhetsåtgärder", lagtillägg och reformer händer ingenting....Eller jo förresten mycket har hänt och händer, våldsdåd har ökat med 27%, skolorna möts dagligen av våld, förra hösten brann förorterna... Sarko har velat styra upp ännu hårdare lagar men nu börjar högern dra sig tillbaka, vänstern som av tradition brukar vara de som utmärker sig genom att vara splittrade har smittat av sig på sina högra grannar. Nu är de även de kluvna. Men på politisk nivå är vänstern fortfarande mesig och de lyckas inte möta de behov som egentligen krävs. De vågar inte blicka introspektivt och ifrågasätta deras egna politiska status quo. Men folket är argt. Vissa väljer den enkla vägen och utvecklar en primitiv rasism, andra inser de strukturella problemen och avsaknaden av en riktig Dialoge social. Någon som förstått något om denna dialog är filosofen och slamartisten abd al malik


Jag lyssnade härom dagen om på p1 filosofiska rummet och jag tvangs skrika högt av ilska. Programmet behandlade tanken och om man kunde styra den. En hipp ”jag har precis gett ut en bok karriärs” terapeut var inbjuden och hon representerade den kognitiva terapin. Hon påstod att de plockat ut en bit från buddismen och i princip omvandlat den till en terapi. Man kan ju undra om det överhuvud går att knycka en bit av buddismen som i sig utgör ett strängt filosofiskt system för att uppnå vägen till ett inre lugn. Är det inte vulgärt att rationalisera ner det till en enhet då hela buddismen just går ut på helhet?
(Den kognitiva terapin växte fram i USA av ekonomiska skäl. Då vården finansieras i första hand av försäkringsbolag och dessa var trötta på den långa kostsamma process psykoanalysen faktiskt utgör utvecklade en girig analytiker den kognitiva terapin. Ta detta, 10 seanser, snabbt, lätt, fixat! Bör påpekas att man i USA börjat lämna denna form av terapi eftersom den blir mycket mer kostsam på långsikt eftersom den inte funkar. Men att kapitalismens logik inte bygger på långsiktighet är väl i sig ingen nyhet...) Terapeuten ifråga sa att det hela bygger på att man har ett "tankefel" och att det går att styra den tanken mot en rätt. För det första så är ett sådant antagande fruktansvärt godtyckligt. Mardrömscenariot kräver inte mycket fantasi för att se hur fascistiska tankesätt kan missbrukas. För det andra fokuserar man enbart på själva tanken som sådan. Vad är historien bakom, människan, rädslan och hennes historia som gjort att hon utvecklat dessa upplevelser. Och vaddå tankar? Hur ska man styra "tankefel" med tankar som saknar innehåll, som är rena känslor, som är ren ångest? Vad ska man göra av dem? Seans i Dressyr, sitt fint, vi slipar ytan det inre vågar vi inte befatta oss med.
Hon exemplifierade med en patient som hade bulimi och som tyckte att hon var fruktansvärt tjock. Terapeuten hade då kommit på denna fantastiska idé som gick ut på hur denna flicka skulle kunna ta reda på om det stämde, att hon nu var så mycket tjockare än alla andra.
Flickan arbetade på sjukhus och skulle kontrollera i smyg vilken storlek hennes kollegor hade på sina kläder. Hon själv utgjorde en 38 och mycket riktigt såg hon att kollegorna hade storlekar allt från 38-46. Ok för det första kan man ju ställa sig frågan vad som gjorde att hon inte med bara ögat kunde se denna skillnad? För det förefaller väl ändå naturligt att man med blotta ögat kan se skillnad på 38 och 46, det krävs väl inte kontroll av stl för det? Viktigare blir då att förstå hon upplever denna känsla av att vara så fet. Vad stod den känslan för egentligen och vad hade hänt i hennes liv som gjort att hon hamnat där för att känna så? Men de kognitiva tror att vi bara är rena förnuft som vandrar omkring i ett par skor och att det räcker med empiriska underlag för att bekämpa sina farhågor. De är bara en förlängning och en legitimering av ett uppfuckat system vårt samhälle idag utgör. Där man på allvar tror att allt är lika lätt som den magiska formeln " vill man så kan man" och går det dåligt för en har man enbart sig själv att skylla. Detta gäller t o m barn. Min själ ryser i tomrummet.