sentiments que quelque chose ne va pas

idag möts mitt öga med syner jag inte ville skåda, ord jag inte bett om att få höra. Men jag måste höra till dem. Måste höra till dem om och om igen för att försöka förstå. för att finna sanningen som kan tala emot dem. de säger att mäniskan inte har något värde, eller möjligen likställt djuret. en av dem sa att om jorden befolkades av 9 miljarder var det legitimt att mörda en tredje del av dem. de säger att det inte finns någon objektiv moral och därför existerar ej heller moral. att döda inte onaturlig,

att begreppet är relativt.

men min mage vrider sig, vrider sig om och om, tusen gånger, av smärta tvingas min hållning kuvas.

men mitt sinne är stolt. det reser sig upp och det tror. tror på människan, att hon har ett värde till trots, att hon är förmer än en egoist som söker nyttomaximera sina behov.

någon sade att jag tar det på för stort allvar. att jag måste sluta fokusera och uppröras och rädas för det som sker i vår värld, i vårt samhälle

att jag inte ska ta det så personligt.

att jag ska tänka på mig själv, fixa det för mig, realisera mig, att jag inte kan ansvara för "hela världen".

men jag bor i världen, det jag känner inför samhället rör sig vid det existentiella planet.

hur skulle jag kunna luta mig tillbaka, med höginkomstagarlön, familj och välgödd om några år med vetskapen och mitt samvete bärandes på att jag är en av de få, lyckligt lottade.

hur skulle jag kunna få ro i det?

är det inte just det systemet säger till oss, att vi ska strunta i resten,

satsa på oss själva.

jag tror på vissa moraliska värden, att de är absoluta, att människan inte kan komma ifrån dem, om hela mänskligheten ska få leva ett värdigt liv i gemenskap är hon villkorad av dem.

de säger att det saknar objektiv grund, moralen som sådan.

de kommer med exemplet som ska enligt sägen vara sant:

5 människor vistas på en expedition. 1 blir svårt skada. expeditionens medlemar hamnar inför ett moraliskt dilemma. den skadade kan lämnas ensam till sitt öde och de andra räddas. eller så får de hjälpa den andre med risken om att de s alla kan dö istället. de valde att stanna. och dog, alla fem. och detta brukar användas som argument mot sådana som står för den moral jag har.

Men om man istället vänder på det, vittnar inte detta extrema exempel på att människan inom sig bär på en moral, en inre etik?

att dessa enskilda sökte in till sin egna död att rädda den skadade.

är inte det höjden på det mänskliga värdet, att man tror så starkt på rätten till liv att man riskerar allt.

trots att det inte längre finns någon gud som kan belöna en senare?

är människan egoist?

vittnar dessa handlingar om detta?

moral kan bara vara moral om det rör sig om handlingar, när idén rör sig i det konkreta. jag kan inte låta bli att erinras om de "mumier" som blev kvar efter vulkanutbrottet som skedde för länge länge sedan. mitt minne minns ej längre tidpunkt eller plats men det är ett arkeologisktfynd. bland kroppar som mumifierats av lavan fann man mödrar som mot marken böjda omfamnade sina barn för att med sitt liv söka skydda sina barn. är det en egoistisk handling? jag vill i natt gråta men jag hör bara droppar från skyn och min dators brus.

har jag missförstått allt?

men varför känns det, så in i det djupaste av mig som om denna sanning, min sanning, inte kan ha fel.

och konsekvenserna av att inte tillskriva människan ett värde blir allt fler.

vården undrar om man verkligen ska ge svårt alkoholiserade vård. eller obesa individer den hjälp de behöver

man vill utvisa "invandrare" som begått brott.

man tycker att bidragstagare är parasiter

att sjukskrivna är ett problem

vi rör oss i ett system som inte får plats med människan

man hänvisar en förtvivlad ung kvinna att skärpa sig då hon i sin desperationen sökt ta sitt liv två gånger.

man vill straffa föräldrar vars barn begår brott och upphäver därmed en av de ståra pelare vår lag baseras på. att aldrig anhöriga eller familj ska straffas för ett brott en individ begått.

vad blir nästa steg?

jag kan inte blunda för detta.

för det är det samhället jag lever i.

för det är det samhälle jag kommer att växa upp i

och verka i.

det är denna värld våra barn en dag skall växa upp i.

och så säger man att människan inte har ett värde, inte vissa fundamentala rättigheter.

som rätten till liv.

jag vill för att avluta detta, åberopa något jag fann sant. Då Herren kallade på Kain och sade:

"Var är din bror Abel?"

"Det vet jag inte. Skulle jag tagit hand om min bror?"

Herren sade "vad har du gjort? din brors blod ropar till mig från marken".

Blod står i den hebreiska texten i plural, därför att det vittnar om att Kain ej bara mördat sin bror men även hans barn. och barnbarn och alla de generationer som skulle kommit efter.

är jag ensam om dess åsikter. är jag ensam om att säga dem och bli utskrattad?